Bloggen har upphört

I och med föregående inlägg, Leticia, upphör denna blogg. Tack till alla som läst och engagerat sig.

Leticia

  

                      

På fredagskvällarna gick jag till Petanque. Jag kom tidigt och brukade ta ett bord utmed fönsterväggen, varifrån jag hade utsikt över lokalen.

En kväll hände något. Leticia satt i baren och kopplade av med en drink inför gästernas ankomst. Klockan kan ha varit nio. I det ögonblick Pascal trädde in med en ung, pageklippt kvinna, svepte hon det första glaset.

Jag reagerade omedelbart. Under alla mina besök hade jag vant mig vid hennes drickande. Ändå påverkades jag instinktivt. I det skenbara lugn som sänkte sig över brasseriet såg jag hur hon med ryggen mot Pascal och hans kvinna demonstrativt tömde ytterligare två drinkar.

                      Hon var nätt och vacker. Som brasseriets värdinna hade hon alltid haft vissa privilegier, vilka hon försäkrat sig om under den tid då relationen med Pascal ännu var levande, men aldrig att jag tidigare uppmärksammat den självklarhet som hon med ens utstrålade.

För ett ögonblick upphörde alla lågmälda samtal. I tystnaden vände hon sig mot Pascal och sa:

- Irrespetuoso!

                      Ingen kunde undgå det och förutom ordvalet och den gravitetiska rörelsen då hon vände sig om, fascinerades jag av den kraft med vilket uttrycket borrade sig in i mig. Att som ratad och inte längre sedd äga modet att häva upp sin röst, att från den bottenlösa avgrund där hon rimligtvis befann sig, våga ifrågasätta den nonchalans och brist på värdighet som Pascals entré med den nya kvinnan innebar, grep mig och ögonblickligen upplevde jag mig som en del av dramat.

Jag minns att hon inledningsvis talade med ett märkbart lugn och jag är övertygad om att drickandet vid det laget inte mer än marginellt påverkade hennes sinnesnärvaro. Allt framstod som naturligt. Samtidigt som jag imponerades jag av hennes frispråkighet, kan jag inte erinra mig ett enda tillfälle, då jag fann henne vara för privat. Ändå berättade hon om hur Pascals kärlekslöshet redan tidigt skapat ett tomrum, vilket hon i förtvivlan tvingats fylla med drömmar om honom. Trots intimiteten var hennes berättelse så ömsint, det fanns en så värdig och oförställd kärlek, att jag inte en gång kände mig besvärad av den.

Samma uppriktighet strålade från henne, då hon talade om den betydelse alkoholen haft. Varken förr eller senare tror jag mig ha hört någon så lovsjunga sitt missbruk som Leticia då gjorde det. Som tröst för saknaden hade hon i berusningen funnit en lisa i minnena av de gemensamma upplevelserna. Vissa återkommande scener återgav hon med en sån hängivenhet att jag rös. Hon nämnde flera sådana bilder, alla målades upp inför mig, och eftersom min första tid i Buenos Aires präglades av ensamhet, kunde jag sätta mig in i frustrationen av att inte vara sedd och i grunden förstå fantasiernas betydelse.

När jag vid ett tillfälle släppte henne med blicken, fann jag att även alla de mozos, som var i färd med att duka borden, hade upphört med sitt arbete och tycktes lika koncentrerade som jag själv. Detsamma gällde för Pascal. Petanque var hans idé och skötebarn. Jag iakttog honom flera gånger och jag vet inte vad som var värst för honom under den där stunden; tanken på att han utgjorde navet i hennes bekännelse eller det faktum att brasseriets goda rykte riskerade att fläckas. Vanligtvis kom de första gästerna vid halvtiotiden och en stund senare brukade lokalen vara fullsatt. Just vissheten att vem som helst kunde öppna dörren och stiga in och ta del av hennes bikt, måste därför rimligen ha utgjort ett spänningsmoment för honom.

Fram till det ögonblicket hade jag inte fäst någon större vikt vid att hon beskrev sina fantasier som tysta. Först när hon med en allt släpigare stämma förklarade att ingen annan kan höra våra inre berättelser och att vi är oförmögna att klä i ord det som är levande i oss, uppmärksammade jag det. En paradoxal förnimmelse av vara delaktig i något märkvärdigt grep mig samtidigt. Trots den banala inramningen – en alkoholiserad och försmådd kvinna, som sprider livssanningar på en bar – väckte de där orden ett intensivt vemod i mig.

Detsamma tycktes drabba Leticia. Hennes röst blev än mer uppgiven och själva satsrytmen förändrades, så att meningarna blev mindre följsamma och balanserade. Spontant trodde jag att det var följden av hennes drickande, men efterhand började jag ana att det även handlade om något annat. Vänd mot Pascal och till synes omedveten om oss andra verkade det som om hon för ett tag försökte besinna sig, men hela tiden med glaset i handen försjönk hon ändå i de tankar som orden hade väckt och slutligen föreföll hon helt tappa kontakten med oss andra.

Då hon på nytt uppmärksammade omgivningen och fortsatte, övertygades jag en gång för alla om språkets och tänkandets outgrundliga förening. I samma stund som hennes röst återgick till ett normalt tonläge, var det som om den fortsatta skildringen tog sig andra uttryck än de hon vanligtvis använde. I långa, eftertänksamma meningar sökte hon sig oavbrutet vidare och banade väg mot områden, vilka hon tidigare uppenbarligen inte formulerat så, och det var när hon vid ett tillfälle konstaterade att vi endast finner ord för det som är dött i våra hjärtan, som något slutligen och sist brast inom henne.

Där hon satt på en av de svarta barstolarna var hon fullt iakttagbar för oss alla. Ingen kunde undgå hur de just uttalade orden efterhand blev en del av henne och hur hon småningom syntes vakna ur en lång sömn. Ratad av sin älskare och med sitt missbruk så uppenbarat att inte ens ett barn kunnat tvivla på det, föreföll hon på ett sätt tillintetgjord, men i samma andetag förändrad genom att en ny och omvälvande föreställning med ens tycktes uppta henne.

Omtumlad steg hon ned från stolen. Ett tag måste golvet ha gungat till, men hon återfick strax balansen och vände sig mot baren och med ett visst besvär fyllde hon på nytt sitt glas. Med ryggen mot Pascal dröjde hon där. En evighetsminut följde. Plötsligt och med överraskande kraft kastade hon sedan det fyllda glaset över sin högra axel, så att det splittrades mot golvet, och utan att en enda gång vända sig, skred hon ner genom brasseriet.

Från min plats i den långa, röda lädersoffan följde jag hennes sorti. Alla mina sinnen måste ha varit öppna. Längst ner hejdade hon sig. Viss om att krossat de tysta berättelsernas hegemoni genom att klä dem i hörbara ord, viss om att relationen till Pascal därmed nått sitt obevekliga slut, verkade hon på en gång lättad, men på grund av berusningen och känslosvallet samtidigt i behov av sympati. Under bråkdelen av en sekund kastade hon en blick bakåt, men då inget annat än vår respektlösa tystnad mötte, fortsatte hon slutligen ut genom de tricolorefärgade dörrarna.

Som en eloge till hennes uppriktighet och som en bot för den erkänsla jag den kvällen inte förstod att visa henne, berättar jag detta.

  

 


Stolthet och kreativitet

På Helsingborgs stadsteater ser jag en Brelföreställning. Musikerna är duktiga, men sångprestationerna är om inte dåliga, så i avsaknad av karisma. Först vid själva finalen vaknar jag till; trots den halvbesatta salongen och de matta applåderna bugar de fyra skådespelarna sig med en påfallande värdighet. Det är som om de står över vår reaktion, inte för att den skulle vara oviktig, utan för att det centrala istället tycks vara den respekt de hyser för sig själva och sin profession.

                      Jag imponeras, eftersom betydelsen av den stolthet de så självklart visar upp är fundamental. I grunden är nämligen all kreativ verksamhet avhängig av just ett sådant förhållningssätt. En notering av Pamuk, då han i en artikel konstaterar att stolthet är förutsättningen för yttrandefrihet, kan sägas gälla också inom konstens område; det måste för den etablerade skådespelaren, författaren och konstnären just finnas en grundmurad självrespekt, för att dennes skapande aktivitet ska kunna förmeras. På inget sätt betyder det att kvalitén i det enskilda konstverket, föreställningen eller boken blir fulländad, endast att förutsättningen för en maximerad prestation finns där.

                      Det är inspirerande att med egna ögon möta kreatörer med ett sådant synsätt. Hos dem lever en paradoxal blandning av allvar och komik; de upptas av en fullkomlig seriositet under skapelseakten, men kan efteråt med distans skratta åt sig själva, såväl åt sin talang som åt sitt tillkortakommande, eftersom skapandet endast gäller under verkets tillkomst och aldrig mer sen. För seriösa och respektabla yrkesmän är verket alltid förknippat med ögonblicket, aldrig med evigheten.

                      När de fyra aktörerna på Helsingborgs stadsteater, trots en blek föreställning och en fåtalig publik, bugar, gör de därför detta mer inför sig själva än som tack till dem av oss som i den mörka decemberkvällen plikttroget applåderar; vår reaktion utgör endast bonus på fåfängans marknad och får aldrig någonsin vara det viktiga.


Skönhet och självmedvetenhet

Av de tre frågor som människan ständigt söker svar på - hur universum uppkom, hur livet på jorden uppstod samt hur det mänskliga medvetandet tillkom - fascinerar mig främst den sista, eftersom den utgör fundamentet för de humanistiska vetenskaperna. Religion, psykologi och de olika konstarterna har som bas just frågor om självmedvetandets tillkomst och uttryck.

                      Ur ett historiskt perspektiv anses vår jaguppfattning ha etablerats under den s.k. axialåldern (700-400 talet f. Kr), då bland andra Buddha, de hinduistiska filosoferna i Bhagavad Gita, Lao Tse, Konfucius, de judiska profeterna samt Sokrates, Platon och Aristoteles uppträdde. Det är i sig oavbrutet intressant att närmare studera hur denna strikt mänskliga kvalité tar sig uttryck i dessa lärosystem, men det som i mina ögon utgör det mest centrala är emellertid den konkreta situation, då den enskilda människan når denna viktiga erfarenhet. I samtliga fall är en sådan situation intimt förknippad med befrielse, att bli medveten om sig själv är att frigöra sig från tidigare bindningar och inskränkningar, vilket i förlängningen leder till känslan av ökad värdighet och som en följd av det modet att höja sin röst; endast den som äger stolthet, förmår uttrycka sin åsikt.

                      Gandhis ord om att hans viktigaste uppgift inte var att skänka de kastlösa mat och husrum, utan att ge dem känslan av mänsklig värdighet, är kongeniala. Kanske att det insiktsfulla leendet därför inte bara utgör den konkreta manifestationen på att ytterligare ett steg har tagits mot den frihet som vi alla eftersträvar, utan att den dessutom utgör urbilden på mänsklig skönhet; att få se en person komma till insikt är det vackraste ett människoöga kan skåda.


Rabelais

                     

                      Det var vid påsk. Han stod på torget, inte långt från kyrkan, med dragspelet spänt över bröstet. Klädd i en gammal rock och håret fäst i en svans, spelade han och ropade skamlösheter åt de förbipasserande.

                      När en grupp ungdomar passerade, skrek han::

– Må tusen kamelers träck hemsöka era armhålor!

                      Trots att de ögonblickligen stegade över till hans sida, log han hela tiden fryntligt och spelade obekymrat vidare. Först när en av ungdomarna hotfullt närmade sig, reagerade han och utbrast med en kvinnas stämma:

– Rör mig inte! Jag är havande! varpå han putade med magen och, vaggande som en anka, brast ut i gapskratt. Så fortsatte han en god stund, vilket tycktes förvirra angriparen och snart drog denne och de övriga sig långsamt tillbaka.

                      Det var ett musettdragspel med illa nött pärlemor och slitna kanter. De flesta melodierna var bekanta och någon enstaka gång hördes han nynna. I övrigt tycktes han mest upptagen med att påkalla uppmärksamhet.

                      Ett par präster kom gående mot kyrkan.

– Svartrockar, bad han, skänk det heliga nattvardsbrödet åt en utsvulten musikant!

                      Den ene av dem, en medelålders, mager man, slog upprört ut händerna och sa:

– Min Gud, må Din kärlek en dag tina hans kalla hjärta!

– Hå! Mitt hjärta är inte kallt! Det är varmt och levande. Läs ni Åsnans evangelium istället och känn skrattet och pånyttfödelsen stiga som sav inom er!

                      Då den andre prästen uppgivet skakade på huvudet, slog musikanten an en allvarsam ton på dragspelet och med plågad stämma intonerade han:

– Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? och gav åter upp ett skratt som var så porlande av lycka att prästerna fann sig maktlösa och lämnade honom.

                      Emellanåt lät han fingrarna vanemässigt löpa över knapparna. Vid andra tillfällen tycktes han koncentrera sig och presterade avancerade tonslingor, alltmedan han spejade ut över torget. Då en kraftig kvinna långsamt närmade sig, blåste han upp sina kinder liksom hon och med dragspelsmusiken med ens frustande och stånkande, deklarerade han:

– Se, tjocka Margit! Fet som en valfisk, fruktsam som en kanin! Fyra män har hon förbrukat, tolv barn har hon fött! Vår madonna är hon! och då hon mödosamt passerade, bönföll han henne:

– Le, Margit! Le, du livets feta kossa! Varpå hon stannade till och stödd mot sin käpp, skänkte honom ett tandlöst men innerligt grin och fortsatte så gatan framåt.

                      Vid det laget var vi ett tjugotal personer som samlats omkring honom. Vi stod intill två grönsaksstånd. Det fåtal kunder som sökte sig dit, fick några gånger problem att ta sig fram. Till slut steg en av försäljarna fram:

– Ni hindrar våra kunder, sa han till dragspelaren. Var vänlig att ge er iväg!

                      Även om hans sätt var belevat, bemöttes han ändå av en total nonchalans. Först efter en ansenlig stund, tycktes musikanten uppmärksamma honom.

– Buga er för denne man, förklarade han då och ackompanjerad av några ceremoniella takter reciterade han på prästmanér:

- Tjuvar och banditer flyr denne karls blotta närvaro, ty medelst sin vita bak släpper han såna gaser, att alla förtappade hickar och förgås. I denna natt har han så avlagt inte mindre än tretusenfemhundrafjorton fjärtar och därvid rökt ut två kvarter och elva fastigheter från sådant uselt folk. Därför bugar vi oss djupt och tackar och ber till honom till Gud Fader Allsmäktig, att intet sådant någonsin ska vederfaras oss. Aldrig ska vi hädanefter svärja eller leva okyskt!

                      Försäljaren var en liten och satt man. Hans behärskning räckte inte längre och när musikanten böjde sig mot marken och började skratta, måste detta ha gått hans ära förnär. Han lämnade sin plats och halvsprang mot ett par poliser på andra sidan torget. Med dessa återvände han efter en stund, men medan jag själv erfor en viss oro, mottog dragspelaren dem med det bredaste och självklaraste leende:

– Välkomna till dårarnas fest!

                      Han presterade ett fanfarliknande läte, böjde sig graciös framåt och med ett snett, liderligt leende, väste han:

– Här hedras livets andra sida. Här vördas avelsen och kroppens vidunderliga hemligheter, det groteska och förbjudna, det obscena och det skändliga!

                      Beslutsamt tog han sen ett steg mot en av poliserna och , vänd mot oss åskådare, förklarade han:

– Se, uniformen och batongen får aldrig lura er att tro, att det inte bor en sann och äkta dårskap också i en sådan man! Bär vi inte alla uniform och vapen? och på ett enda ögonblick ställde han sig åter mitt i cirkeln, vilken bildats omkring honom.

– Betrakta mig! ropade han triumferande. Batongen har jag mellan bena och uniformen har jag här!

                      Han vände rocken ut och in och rakryggad trädde han fram till en kvinna, vars röda hatt han placerade upp och ner på sin skalle. Till Kungssångens toner började han taktfast gå fram och åter, innan han med ens stannade och, vänd ömsom till oss och ömsom till polisen, mullrade:

– Låt aldrig bitterhet och torka råda! Låt aldrig tanken på det eviga, det oföränderliga och absoluta tynga Edra axlar!

                      För en kort stund betraktade han oss. Sedan, med ögonen tindrande av glädje, började han åter skratta. Han skrattade på det mest kluckande vis jag någonsin hört. Det var bullrigt, men så hjärtligt, befriande och kärleksfullt, att det smittade och spred sig. Efter något ögonblick såg jag andra; män och kvinnor, poliserna och den lille försäljaren, på samma sätt övermannas av en innerlig och sanslös fröjd. Några böjde sig som för att hämta luft, några gnäggade av otyglad lyckas och snart erfor jag hur ögonen började tåras och att jag inte längre kunde hejda mig. Alla skrattade vi; åt de heligas helighet, åt det storvulna och aktningsvärda och åt allt det högstämda och behärskade. Vi slog oss på våra knän, vi flabbade åt världens ondska, åt livets oro, åt tiden och åt oss själva. I samstämmighet gjorde vi så, alla och envar, och förenade i detta grandiosa skatt föddes vi på nytt.

  

                     

 

                     

  

Obloj

  

                                                              

                      En höstdag 1971 står jag post i ett halländskt näste. Det är en grådisig fredag. Inför mig ligger en till synes oändlig myr. Det är när jag söker hållpunkter i omgivningen som kapten Wahlgren uppenbarar sig. Från sin plats på vallen ser han allvarsamt ner på mig och säger:

– Obloj!

                      Jag ser ut i tomheten och begriper ingenting.

– Ursäkta? säger jag till slut.

                      Under ett ögonblick är han tyst. Sedan harklar han sig och beslutsamt säger han på nytt:

– Obloj!        

                      Kapten Wahlgren är en gemytlig figur. På inget sätt har han vållat oss värnpliktiga något obehag. Det gör mig extra orolig. Hade han varit som furir Holm hade jag kunnat ana försåtlighet och jävelskap, men kapten Wahlgren är inte sån. Jag tar mod till mig.

– Jag ledsen, men jag uppfattar inte riktigt vad kapten säger.

                      Den här gången är han återhållsamt tyst. När jag försiktigt kastar en blick upp på honom, ser jag hur hans läppar pressas mot varandra. Det är som om han närmar sig tålamodets yttersta gräns, och långsamt och eftertryckligt upprepar han:

– Obloj!

                      Svetten rinner ner för min rygg. Jag ser ut över myren. Diset tycks ha tilltagit; allt känns konturlöst, tomt och oförklarligt, men eftersom jag inser att ett svar förväntas av mig, säger jag slutligen:

– Ja, kapten, obloj!

                      Det är svårt att beskriva kapten Wahlgrens reaktion. Han blir inte våldsam. Det är en mer uppgiven ilska som präglar honom. Obloj, förstår jag senare, är initialerna för det observationsområde, bevakningsområde etc, vilket varje nästessoldat har att redogöra för, när tjänstgörande befiäl begär detta. Eftersom jag studerat västerlandets musikhistoria under lektionerna har detta fullständigt undgått mig.

Paradoxalt nog är det emellertid min nonchalans och okunskap som är orsaken till att begreppet ännu lever. Vid tillfällen då livet tycks absurt, när omgivningen framstår som förbryllande och männsikor uppträder förvänt och vridet, stiger minnet av den där disiga fredagen fram. Från den studen är obloj liktydigt med livets outgrundliga gåtfullhet.

                     


Att vara vetbar

  

                                                              

                      Att vara vetbar är att vara tydlig. Det står ett skimmer av klarhet över vetbarhetens människor, inte för att åsikter eller omdömen alls är ideala, utan enbart för att modet och förmågan att bära konsekvenserna av det de sagt och hävdat är en integrerad del av deras väsen.

                      Få är vetbara. Den koppling till enfald som ibland görs – barn och dårar brukar gälla som exempel – är knappast relevant, eftersom värdighet och ansvar alltid måste komplettera tydligheten. När vi möter vetbarhetens sällsynta företrädare sjunker vi ihop, eftersom vår litenhet och oro tydliggörs, men än mer stimuleras vi, för som fyrbåk står de oresonligt upp och i längden söker vi oss därför till dem. Den meningssökande människan strävar efter vetbarhetens vila.

                      Ändå lever det en vantro, vilken glorifierar allt det hemlighetsfulla, förkonstlade och tysta. Som om det antydda och det icke sagda mera skulle locka och förföra. Det är tvärtom. Vetbarhetens mänskor bär sensualismen och sinnligheten som ett signum. Beräknandets och manipulationernas tassemarker viker de ifrån.

                      För den som inte mött en sådan vetbarhetens representant finns skönlitteraturen till hjälp. Till de mer bekanta hör Mersault i Camus’ Främlingen. När denne inför verkställandet av den dödsdom han fått på grund av ett mord, får besök av fängelseprästen uppenbaras just detta. När Mersault hör prästens salvelsefulla ord och genomskådar dennes fullständiga brist på äkthet, brister allt:

                      ”Men då – jag vet inte varför – var det någonting som gick sönder inom

                      mig. Jag började skrika för full hals, jag okvädade honom och jag sade

                      att skulle låta bli att be för mig, och att det var bättre att brinna än att för-

                      intas. Jag hade gripit tag i kragen på hans sutan. Jag utgör över honom allt

                      vad jag hade på hjärtat, i en blandning av glädje och ilska. Han såg så över-

                      tygad ut, kantänka. Men ingen av hans övertygelser var värd så mycket som¨

                      ett kvinnohår. Han kunde inte ens vara säker på att han var levande, eftersom

                      han levde som en död. Jag, jag föreföll att stå med tomma händer. Men jag

                      var säker på mig själv, säker på allt, säker på mitt liv och på denna död som

                      snart skulle komma. Ja, jag hade bara det. Men jag ägde åtminstone denna

                      sanning, lika mycket som den ägde mig”.

                     

 

                      Mersaults kraftfulla vrede utgör ett lysande exempel på vetbarheten. I kontrast till fängelseprästen finns nämligen i honom en ro som inte söker sin bekräftelse vare sig i dogmer eller riter. Bokens avslutning rymmer en slags kontenta av vad som väntar oss den dag då vi når lika långt:
                      ”Liksom om denna stora vrede hade rensat ut det onda hos mig, öppnade
                       jag nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt

                       sinne för världens vänliga likgiltighet”.

  

 

  

                       

    

Om lyckan av att åldras

Varje gång ronden kom in till den svårt sjuke mannen, frågade han om han såg äldre ut, och den kvinnliga läkaren kunde förtröstansfullt svara:

– Ja, det tycker jag.
Den sjuke var i den tidiga medelåldern. På grund av en galopperande cancer hade han småningom insett att han hans liv inte stod att rädda. Förtvivlan över att inte få bli gammal grep honom intensivt. Det faktum att de starka cellgifterna påverkade hans utseende - håret vitnade och huden rynkades – lindrade emellertid hans ångest. Den kvinnliga läkarens milda försäkran om att hans utseende faktiskt hade ändrats, blev därför den trösterika bekräftelsen på att också han fick erfara lyckan av att åldras.


Det dialogiska ordet

På tåget mot Hammersmith, en av Londons många förorter, sitter jag mitt emot två amerikanskor. Den ena av dem talar oavbrutet: ”you know, she was so nice and like… you know… and they were so pretty… and like… you know”. Hon talar fort och jag undrar om hon överhuvudtaget hinner tänka på vad hon egentligen säger; till vem riktar hon sig och hur pass förankrade är hennes ord?

                      Några dagar senare läser jag Michail Bachtins bok ”Det dialogiska ordet” och jag påminner mig amerikanskans svada, när jag redan på första sidan läser hans tankar om konstnärens ansvar:

                      ”Vad garanterar det inre sambandet mellan personlighetens element? Endast ansvarets enhet. För det som jag förstått och upplevt i konsten är jag skyldig att ansvara med mitt liv, så att allt det som jag upplevt och förstått inte ska vara verkningslöst i livet. Men med ansvaret är också skulden förbunden. Livet och konsten måste inte bara axla ett gemensamt ansvar, utan också en skuld inför varandra. Poeten måste minnas att hans poesi är skulden för livets usla prosa, och livets människa måste veta att hennes brist på krav och allvar i livets frågor är skulden till konstens fruktlöshet”.

                      Jag är visserligen medveten om att vårt tal i grunden inte bara används som ett intellektuellt informationsutbyte utan också som ett känslomässigt sådant, men jag tror ändå att Bachtins ord är synnerligen relevanta för de flesta samtalssituationer så länge som två basala krav ställs på våra utsagor; att vi är beredda att ta konsekvenserna av dessa, samt att de inbjuder till dialog. För så länge som vi söker mötet, konfrontationen, så länge som vi öppnar oss för andras åsikter och synpunkter och i det avseendet inte gömmer oss utan är tydliga och vetbara, och så länge som vi är beredda att stå för det vi i grunden anser (det må vara såväl sympatier som antipatier gällande kärlekspartners, vänner och kollegor), då kan snart sagt alla utsagor anses gynna litteraturen.

Hade den evigt babblande amerikanskan på tåget mot Hammersmith förstått att värdesätta det Bachtin kallar det dialogiska ordet, skulle hon kanske inte malt på så till den milda grad som hon nu gjorde, utan inlemmat sin väninna i samtalet. Nu skedde inte det, hon gav sig själv aldrig chansen att se sig själv och sina åsikter med nya ögon, hon tog inte sitt ansvar och omintetgjorde därmed alla möjligheter att förändras.

Bachtins dialogiska tanke borde mana oss alla till rannsakan. Själv måste jag vara klar över att denna blogg, skriven en gråblåsig novembersöndag, kanske intet bidrar till annat än att manifestera ”livets usla prosa”. Endast det faktum att jag tar ansvar för mina åsikter och att mitt ärliga syfte är att bjuda in och ställa problem under debatt motiverar emellertid mina ord, eftersom jag – hur enfaldiga mina tankar än kan förefalla – därigenom gagnar såväl mänskligheten  som litteraturen.


Falstaff

  

                      Där kom brudparet. Ledda av en rådman trädde de högtidligt in i salen. En liten orkester spelade Guld och silver och alla som samlats vid fönstren, rörde sig mot ingången. Falstaff trängde sig omedelbart förbi de framförvarande. Trots sin stora kropp och den amaryllis han höll i sin hand, skrittade han ledigt ut i rummet. Hela tiden betraktade han Lona. Det fanns hos honom i det ögonblicket inget annat och när hon äntligen vände sig mot gästerna, var han först att gratulera. Han överräckte blomman och slöt henne i sin famn.

– Kyss din gamle morbror! sa han och stack fram sin plufsiga kind och när hon förläget gjort det, vände han sig mot von Krantz, brudgummen, gav honom en björnkram och högviskade ut över församlingen:

- Nu behärskar du dig tills i natt! din satans stalledräng! varpå han lät upp ett rungande skratt, som mäktigt rullade ut tills det plötsligt avbröts av en våldsam hostattack. Det tvang honom att krypa ihop och kippa efter andan, och när han återhämtat sig fann han sig milt förpassad till sidan om uppvaktningen. Med en ratads förtrytelse muttrade han:

– Om ni bara anat vad lidandet är…

                      Från salens bortre del iakttog jag Falstaffs öde. Som barn hade jag en gång älskat honom hängivet, oförbehållsamt. Åsynen av hans hjälplöshet grep mig och jag gick fram till honom.

– För tusan bövlar, jag behöver en öl! sa han och på ett långbord hämtade jag en flaska. Han tog två stora klunkar, suckade sen djupt och blickade bort mot Lona och uppvaktningen omkring henne.

– Min fågel, sa han. Åh, sparven min…

                      Hans magnifika uppenbarelse hävdes och sänktes som om väldiga dyningar rullat genom honom. Han var röd i ansiktet, svetten bröt fram och endast åsynen av andra ungkvinnor tycktes tillfälligt få honom att glömma Lona. När någon av dem passerade, böjde han sig till och med chevalereskt framåt och sa något, inte sällan av tvetydigt slag:

– Akta sig fröken lilla! Den store, stygge Falstaff kanske kommer smygande i kväll…..hehehe!

                      Men när han i högen av gäster skymtade hur de nygifta sökte sig vidare in i salen, vaknade han till:

– Musikanter! ropade han bort mot orkestern och på ett ögonblick sprang han upp. På de smala ben, som på ett obegripligt sätt bar hans kropp, galopperade han dem till mötes. Skyndsamt formerade han en väg genom folkmassan, slog sen uppfodrande sina labbar mot varandra och till den marsch som kompletterades av de församlades handklappningar, kunde brudparet träda fram.

                      Det var ett stort och avlångt rum. Mörkbetsade reglar hade bevarats i de vitrappade väggarna och som en relik över ett annars bortrivet innertak, förband tvärgående bjälkar ännu rummets långsidor. Därunder leddes nu brudparet. Falstaff ställde sig i rummets ena kortända och dirigerade, domderade och tillrättavisade.

– Se, den gudomliga! sa han lågt när han såg Lona komma och då hon passerade bugade han sig och kysste hennes hand.

                      Sen klappade han på nytt i sina händer och påbjöd tystnad. Majestätisk betraktade han bordet, som nu omgavs av alla gäster, såg på brudparet och sa:

– Skåder de lyckligom på Bjärejordenom!

                      Kluckande av skratt höjde han därefter sin skål och drack brudparet till. Det fanns som ingen hejd på hans glädje och först när maten bars in, stillade han sig och satte sig intill sin skyddsling. Det serverades lamm, marinerat i vin, honung och kanel, och han åt med en monstruös aptit. Jag hade placerats snett emot honom och emellanåt anförtrodde han sig åt mig.

– Jag tror, sa han en gång och kastade ett suröga bort mot von Krantz, nä, jag vet att en isterbuk som min är ett gudomligt signum. Se, det finns hos feta mänskor egenskaper som bengetter och torra spinkar aldrig någonsin begåvats med. Bara denna vår förmåga att njuta av det goda här i livet, som nu att äta, dricka och betagas av detta bords delikatesser, det är endast välgött folk och inte skrangelmän förunnat. Förringa därför aldrig fetmans mänskor, fortsatte han allvarligt och såg mig in i ögonen, ty vi väger tungt. Den stackars sate som betvivlar våra ord, sätter vi oss på. Jo, sa han och grymtade av välbehag, ät därför, ät och bli fet, ty det är en gudibehaglig gärning.

                      Ibland såg han ut över salen och log då och då ett snett och talande leende åt de damer som strök förbi.

– För ska du veta, sa han, att kvinnor är svaga för det kolossala. Hade jag bara lockat med lillfingret mitt, så hade de kommit. Som på ett pärlband. Men inte bara för min kropp, utan också för min fantasi, ty därav är frodighetens granna mänskor späckade och fyllda. Ja, måtte jävulen få ta min själ, om inte det är tjocka män som fabulerar mest och oförlikneligast bland världens allra yppersta berättare! Homeros var ett mindre fläskberg, Rabelais en väldig pösmunk och gamle baron von Münchausen ett glansigt, rundhyllt klot. Hehehe, skrockade han förnöjsamt, mången vacker mö hava vilat i min famn bara för att höra mina lögner och mitt skroderi. Satan i min själ! De älskar det. Och så gör Lona. Från den dag hon kom hit ut, moderlös och ensam, har hon alltid kunnat krypa upp uti min varma famn, medan jag har målat upp de världar hon har önskat.

                      Flera gånger vände han sig mot henne. Hon hade mörkt, axellångt hår och en blek hy, som inte ens i salens allt intensivare värme skiftat färg; ren och skir satt hon försynt intill honom. Vid ett tillfälle bugade han sig inför henne, rätade sen på sig och med en storvulen gest räckte han ett glas mot von Krantz och sa:

– Skål, din gamle sodomit!

                      Länge och utmanande såg han brudgummen i ögonen. Som om han velat se honom svepa hekatomber utav vin och så bli full och galen, men denne höjde blott sitt glas och smakade försiktigt på det. Det fanns hos von Krantz ett kraftlöst, nära nog anemiskt drag. Ett alldagligt, behärskat väsen var han; tyst , blek och enkel och Falstaff iakttog hans magra uppenbarelse tills Lona lutade sig åt sidan och sa:

– Jag älskar honom, Åh, morbror, jag älskar honom så!

                      Genom de öppna fönstren skymtade havet. Ett ljusvarmt penseldrag hade strukits ovan horisonten och Falstaff vände sig och såg ditåt. Skratten, ropen från alla gäster, tycktes inte beröra honom längre. För en stund var han någon annanstans och han satt så tills vi ombads lämna våra platser inför den stundande dansen; då reste han sig och gick.

                      Först när winervalsen ljöd genom salen, fann jag honom åter. Han satt ensam vid ett bord och såg ut över dansgolvet.

- Ser du ängeln, sa han, ser du som hon svävar? och under det han svepte grogg på grogg följde han med samma oförtröttliga hängivenhet Lonas svängar över golvet.

Han började bli bladig. Några gånger slog han näven i bordet, så att de omkring vände sig mot oss, men resten av kvällen satt han med huvudet lutat i händerna. Endast vid ett fåtal tillfällen såg han upp och inte förrän vid midnatt, då en bil hördes tuta på gårdsplanen, vaknade han till. Kort därefter visade sig Lona i dörröppningen.

– Morbror, sa hon och strök honom över håret, vi åker nu.

                      På ett ögonblick var han på benen. Rakryggad blickade han först på henne, varefter han slöt henne i sin famn och med stela, ansträngda anletsdrag tog farväl. När von Krantz steg in, stramade han upp sig än mer, sträckte fram handen och sa:

– Jag överlämnar henne tryggt i dina händer.

                      Han satt kvar i salen när de for. Då jag återvände och bekräftade deras avfärd, reagerade han först inte. Länge var han tyst, innan han lågt och dröjande sa:

– Och ändå är hon hos mig…

                      Ett innerligt, inåtvänt leende spred sig över hans ansikte och med en mildhet som jag aldrig sett hos honom förr, sa han:

- När jag fäller mina ögon, kan jag se henne inför mig. Ända sen den dag, då hon första gången for ifrån mig och sorgen sökte gröpa ur min själ, har denna längtan efter henne format såna bilder. Som om saknaden fyllt det tomrum som saknaden själv har skapat. Det är förbanne mig en tröst och en hugnad för en ensam lus! Så när hon nu farit härifrån för gott och allt är oavvisligt klart, är hon likafullt intill mig och då kan andra tro vad fan de vill! För hon är här! Ha! Ha! Ha! skrattade han plötsligt och slog sig på knäna av tygellös glädje.

                      Sen rätade han på ryggen, svepte ännu en grogg och böjde sig förtroligt mot mig.

– Och allt tack vare fantasin, för f a n t a s i n, viskade han, lindrar och försonar allt det verklighetens magermän så hjärtlöst uppenbarar. Full och jävlig, tyngd av livets sorg söker jag mig därför till den värld där det goda livet ännu råder, där himlens makter är mig nådig och Lona alltjämt är ett barn. Och så förblir hon slutligt min, konstaterade han och lutade sig belåtet bakåt, och jag hennes fete och evinnerlige riddare.

   

De tysta berättelsernas oföränderlighet

I den värld av berättelser, som vi dagligen tar del av, finns en sällan uppmärksammad kategori – de tysta. Som tröst för saknaden, som flykt från grymheten, som stöd för återkomsten vilar i varje människa minnen, upplevelser och fantasier, vilka aldrig förmedlas till andra. Den försmådde, den förorättade och ratade, den revanschistiske och kärlekskranke finner lyckan i det som ingen annan vet. I evigt återkommande motiv och bilder formas de berättelser, vilken bildar motpolen till omvärldens föränderlighet.

                      Samtidigt som de oföränderliga tankarna och idéerna utgör själva förutsättningen för de trösterika fantasierna, inskränker de emellertid alla möjligheter till omvandling och förnyelse. Det lever i själva tystnaden något konservativt och orubbligt, vilket fixerar bilder och föreställningar. Att krossa tystandens hegemoni måste därför vara målet för varje människa, att en gång förmå sig att uttala de djupt privata bilderna och föreställningarna bör vara det eftersträvansvärda; först när de tysta berättelserna uttalas kan den egentliga människan träda fram.


Den förkastade stämman

                                                     

 

                      På baren Sálvame Maria i Buenos Aires träffade jag några gånger konstnären Antonio Chiavetti. Han brukade oftast sitta för sig själv, liksom försjunken i en annan värld, men när han vid några tillfällen hade sällskap med sig, hände det att han tog till orda. Det var alltid lika fascinerande. Trots min klena spanska och hans säregna dialekt - han anses vara Antarktis förste grafiske konstnär - kunde jag på grund av det omedelbara intresse jag fann i ämnesvalet, ändå förstå det han sa (vilket gör att jag tror att all språkinlärning därför bör utgå från elevens intresseområden).

                      Hans bakgrund var intressant. Den första offentliga separatutställningen skedde relativt sent, och fick många lovord. Den följande förbigicks dock med tystnad, vilket kom honom att inleda en mer experimentell konstnärlig verksamhet, som emellertid inte gillades av galleristerna. Trots att flertalet kritiker hänfördes av målningarnas idé och utförande, fick han aldrig tillfälle att visa upp det samlade resultatet.

                      Det var dock inte den motgången, som under flera år kom honom att mer sparsamt offentliggöra sina konstverk, utan en helt annan. En natt hade han vaknat upp och – trots att han då och under sammanlagt tretton år var president i Buenos Aires sällskap för de sköna konsterna – El circulo de Bellas Artes de Buenos Aires – insett att ingen i egentlig mening berördes av det han konstnärligt producerade. Hans fru och barn, hans vänner, knappt hans konstnärskollegor, fann ett intresse i det han i sak målade. 
                      Två händelser kom att förändra hans syn på livet och konsten. Det ena var mötena med Octavio Paz, då denne några tillfällen besökte Buenos Aires, det andra var en porträttutställning på Museo Nacional. Det som Paz i några av sina skrifter berört, nämligen vikten av att framhäva den förkastade stämman, hade han också tagit upp i de samtal de hade. Det väsentliga var, enligt Paz, att alltid beröra det förbjudna, det mest innerliga och existentiella, och detta påverkade Chiavetti. Och då han på en porträttutställning av några av världshistoriens mest ansedda målare, fann att knappt någon av dem lyckats fånga porträttfigurernas levande blick – nästan samtligas ögon var fullständigt själslösa – beslutade hans sig för att utgå från den i varje person mest innerliga rösten. 
                   Att utgå från den förkastade röstens ord om utsatthet, ensamhet, otyglad glädje och intensiv längtan ledde Chiavetti till en stolthet, vilken i sin tur visade sig vara själva förutsättningen för det kvalitativa skapande med vilket han alltmer kom att förknippas. Det han målade byggde fortsättningsvis på en värdighet som var naturlig och självklar, eftersom den kom från djupet av hans person och för att han aldrig mer väjde för det absolut äkta och sant personliga. Men förändringen kom inte att bara gälla hans självsyn utan också bilden av omgivningen. Han fann snart vilka som förstod att lyssna på den förkastade stämmans tysta meddelande; han såg nära vänner, han såg högt värderade experter stå handfallna inför det personligas uttryckssätt. Avgörande blev fortsättningsvis därför inte huruvida betraktarna bedömde hans teknik eller färgsättning, utan om de förmådde se bortom detta.

När jag hörde honom på Sálvame Maria de där gångerna, hade hans ändrade livssyn kommit honom att äga en så karismatisk utstrålning att allt annat föreföll oviktigt. Jag glömde bort att jag satt på andra sidan jordklotet, att jag inte kände en enda av de andra i sällskapet, att jag intensivt saknade de livgivande diskussionerna som jag vant mig vid hemma, just för Chiavettis oförsonliga rättframhet. Så när jag nu tittar upp på den lilla signerade reproduktion av honom, som jag har uppsatt på väggen vid mitt skrivbord, tänker jag därför på att i allt väsentligt ta lärdom och försöka följa hans goda exempel. Först när den förkastade stämman får huvudroll, kan det konstnärliga skapandet, skrivandet eller vilken form av kreativ verksamhet vi än använder oss av, nämligen bli ett av de bärande och nödvändiga fundamenten i tillvaron.


Att vara och att representera

Att kunna skilja mellan det en människa är och det hon representerar tycks vara ett dilemma. Uppenbarligen är det svårt att kunna se bort från den roll någon har tilldelats genom t.ex. yrke, härkomst och social ställning och den enskilda individen där bakom. Svårigheten gäller såväl i självsynen som vid bedömningen av andra 
För  en yrkesgrupp förefaller problemet vara extra relevant - prästerna. Deras uppgift, att förmedla kontakt mellan människor och en gudomlig överhet, har under århundraden kommit dem att mötas av en grundmurad respekt.  Ännu i denna dag kan jag notera att präster betraktas på det sättet, och av flera skäl kan jag till viss del förstå det; deras roll som lyssnande medmänniskor, som tröstare i svåra livssituationer och som officianter i samband med högtidliga ceremonier, gör att det faller sig naturligt för flertalet människor att uppträda med en viss värdighet så snart en präst uppenbarar sig.
Det är nu inte min mening att på något vis ifrågasätta detta eller att kritisera den roll som de genom sitt ämbete har fått, det är än mindre min avsikt att chikanera dem som enskilda individer, men jag kan likväl inte upphöra att förvånas över den aningslöshet och uppenbara okunskap som människor i dag uppvisar, när de talar om eller till den kristna trons representanter.
Låt mig därför, utan att på något vis alltså kompromettera den enskilde individen, klargöra att diakonen, kyrkoherden och biskopen eller vem det än är av den kristna trons representanter, i grunden företräder en lära, vilken entydigt hävdar följande:
 - sanningen är gudomlig, absolut och förankrad i det forna (sanningen finns alltså inte framför oss        
  utan 2000 år bakom oss)    
 - gud har en son, som blivit till genom att en ung kvinna, Maria, befruktats genom sitt ena öra
 - denne son ägde den förunderliga förmågan att bokstavligt kunna flyga till himlen och sätta sig till       
   höger om sig själv
 - döda ting som altare och krucifix äger en gudomlig kraft
 - vin och bröd, vilka välsignats av en präst, äger den förunderliga förmågan att varje        
   nattvardsgudstjänst konkret förvandlas till den gudomlige sonens blod och kött
 - oaktat att han levde i ett litet land, utan närmare kunskap om resten av världen, var han övertygad om att
   veta den absoluta sanningen   
 - samme son väntas någon gång återvända till jorden och då döma levande och döda - några till 
    paradiset, några till helveteselden 
  -odöpta barn hamnar per automatik i helvetet
 - all vetenskap som lett människans utveckling framåt som den heliocentriska, den evolutionära, den
   geologiska har nogsamt motarbetats   
- en fullständigt förvrängd bild av lidandet dominerar dess dogmer, eftersom detta inte betraktas som en
  signal om att förändra ett tillstånd, utan snarast som en ideal egenskap  
- ett förakt för kroppen och sexualiteten (den gudomlige sonen hävdar att den som avstår sex står     
   närmare gud)  
- att isolera sig, vilket för varje förnuftig människa framstår som ett straff värre än något annat,       
  idealiseras som något Gudi behagligt  
- som nästan enda offentliga institution har den kristna läran ännu inte accepterat det symboliska    
  tänkandet.
   
Det må vara att kristendomen genom sin verksamhet i mycket bidragit till att utveckla människors  bildning och medicinska kunskap, att den stått bakom storartade kulturinstitutioner som våra kyrkor, men sammantaget framstår de ovan nämnda dogmerna ändå som så förvirrade, att varje sunt tänkande person måste ta sig för pannan. Likafullt måste jag och andra ändå acceptera att man som enskild person kan tro på detta - i den mån det gör människor lyckliga, så är det väl bra – men när jag möter trons representanter, som officiellt säger sig stå bakom allt det ovan, då känner jag bara ett stort vemod inom mig. Jag grips av en sorg över att några vill stå upp för något så fullständigt galet och förvirrat, men det är sällan jag grips av vrede. Snarast vill jag ta dessa stackare till mig, jag känner ett behov av att ta dem till mitt hjärta, och med dem intill mig söka förstå hur denna outgrundliga enfald kunnat slå rot i deras liv, hur de bara kan förmå sig att med bibehållen värdighet skrida omkring med denna horribla ideologi som grund, och hur de rakryggat kan möta människor ansikte mot ansikte.
Jag tror att flertalet människor både inom och utom kyrkan skulle vinna på om de ovan nämnda dogmerna därför kunde diskuteras, men förutsättningen är att diskussionen utgår från den inledningsvis nämnda skillnaden mellan den enskilde människans övertygelse och den oficiella. Då och endast då torde en nödvändig och konstruktiv debatt kunna utvecklas och kanske till och med stimulera, så att kristendomen genomgick en nödvändig revidering; kanske att det är förutsättningen för att tron ska kunna existera i en värld där allt fler rimligtvis borde ifrågasätta de dogmer som för flertalet måste förefalla alldeles osannolika och till och med direkt frånstötande.

Självlyssnandet

                                                                  

                      I Den västerländska kanon hävdar Harold Bloom, att Hamlet är en de första självlyssnarna i världslitteraturen. Shakespeare låter den danske prinsen öppet ifrågasätta sig och sina värderingar.

                      Det intressanta med Blooms iakttagelse är emellertid inte bara att den går att applicera på en fiktiv person, utan i lika stor utsträckning på oss själva. Under förutsättning att självlyssnandet förstås som en öppen, icke-beräknad reflexion i syfte att på ett förnuftsmässigt sätt komma till klarhet om våra mest centrala känslor, torde denna form av rannsakan nämligen utgöra förutsättningen för all personlig förändring och utveckling. 

Att bara en ynka del av dagens människor emellertid kan betraktas som sanna självlyssnare, har flera förklaringar, men låt mig här framhålla en orsak, vilken mer än kanske någon annan utgjort ett effektivt hinder för den enskilde människans rätt till en konstruktiv självrannsakan – religionen. Min avsikt är att med särskild inriktning på de tre monoteistiska trossystemen (de övriga är på inget sätt bättre) utveckla ett mycket kortfattat resonemang, som skulle kunna ses som en förklaring till varför det religiösa motverkat och inte uppmuntrat den enskilda människans vilja att komma till tals med sig själv.

Redan det religiösa fundamentet, att det rätta påstås liktydig med det gudomliga, utgör bara det ett grundskott mot allt självständigt och kritiskt tänkande, eftersom sanningen då alltid är förlagd i historien. Såväl kristendomen som judendomen och islam (inte minst de två senare) bygger på idén att det gudomliga en gång uppenbarats i en förfluten guldålder. För att stå det gudomliga närmast går hela idén därför ut på att agera i enlighet med detta ursprung (alla religiösa ceremonier utgör en evig återgång, att fullgöra ceremonierna är ett sätt att få tiden att stå stilla och därmed få kontakt med urhändelsen). För varje människa, som i sina försök att komma tillrätta med sig själv och som därmed ifrågasätter sina värderingar, manar därför religionen alltid vägen tillbaka och aldrig framåt (där sanningen enligt all vetenskap finns.)

Idén med att kunskapen är ett hot mot den gudomliga överheten, är ett annat exempel på hur det kritiska och självständiga tänkandet undermineras. Hela tanken med förbudet mot att äta frukten på kunskapens träd, och framför allt det straff som människorna då fick, har i många fall förkvävt människors vilja att få besked och att få kunskap, eftersom denna betraktats – utom när kunskapen sanktionerats av trons representanter - som en del av det syndfulla.

Glorifieringen av lidandet – inte minst inom judendomen och kristendomen – är ett annat skäl till varför människors funderingar och tvivel inte lett till något konstruktivt. Den närmast patologiska fixering vid Jesu lidande, som den kristna kyrkan är uppbyggd kring, judendomens lika förvirrade inställning av att som ett helt folk bära lidandet, har kommit att skymma tanken på att det centrala istället måste vara att i möjligaste mån reducera varje typ av smärta och obehag. Att befria människan från vanmakt och obehag har alla tre religionerna nogsamt missat att framhäva, och därmed också undvikit att stötta den enskilda människan i hennes försök att komma tillrätta med ångesten.

Synen på överheten (som Paulus ord i Rom.13 om att överheten är av Gud förordnad, som islams fullständiga kapitulation för profeten, som judendomens galna övertygelse om att en diffus överhet utlovat dem ett heligt land) torde vidare få den mest självständige att gömma sina frågor och att aldrig kritisera den ledning man har över sig, eftersom denna i bokstavlig mening har rätten att kväsa varje ansats till ifrågasättande.

Bilden av den fria viljan är en annan orsak till att många tigit om sina dubier. Det finns ingen fri vilja, framhäver de tre religionerna, eftersom viljan är Herrens. För varje liten människa, som i sin oro och i sina frågor någon gång funderat över vägval i livet och över rätten att göra det ena eller andra, har varje ansats till förnuftsmässigt tänkande nogsamt kvävts. Att frågan om den fria viljan i grunden enbart handlar om graden av självmedvetande och att självlyssnaren därför kan anses ha en hög grad av detta, har de tre religionerna överhuvudtaget inte förstått.

Bristen på ett öppet och fritt kritiskt tänkande har aldrig förekommit i några av de tre trossystemen. Hur många har inom framför allt den kristna och muslimska världen någon gång uppmanats att i grunden ifrågasätta sin tro för att på så sätt komma närmare sin egentliga och faktiska övertygelse? Ingen, eftersom samtliga tre religioner fördömer dem som avviker och som tror på något annat. Att de tre religiösa grundarna – Mose, Jesus och Muhammed – var och en uppträder på ett såväl provokativt som inkonsekvent och fullständigt egenmäktigt vis, förs aldrig fram i diskussionerna (vem inom islam nämner Muhammeds oförsonlighet med judar och kristna. vem inom judendomen ifrågasätter de närmast neandertalmässiga lagarna och förordningarna i Tredje Moseboken, vem inom kristendomen tar upp Jesu vettlösa hat mot faiséer och skriftlärda i Matt. 23?).

Trons orimligheter (att en sten äger en kraft - Kaba, att man inte får blanda kött och mejeriprodukter – kosher inom judendomen, att en man kan flyga till himlen och sätta sig till höger om sig själv - Jesus), är ytterligare ett skäl till att självlyssnandet fjärmats från allt förnuftsmässigt tänkande, och som därmed inskränkt den enskilde individens rätt att fritt ifrågasätta den rådande ordningen.

                           Nej, tron har aldrig uppmuntrat människans självlyssnande, utan snarast förkvävt detta, eftersom det inom samtliga religioner mer varit det dogmatiska än det skeptiska som varit idealet. Men om självlyssnandet nu är vägen till förändring och förnyelse, till rannsakan och till ett bättre liv, borde varje människa därför sätta sig upp mot den inskränkthet och oföränderlighet som de tre religiösa systemen fortfarande representerar. Alla som tror att sanningen finns framför och inte bakom oss, alla som tror att lidandet är en signal om att något inte är som det ska och inte en gudomlig egenskap och dygd, alla som känner att tvivlet är själva förutsättningen för all dynamik, alla som därav hyllar det fria intellektuella tänkandet och de som älskar livet, den ofullständiga kroppen och det bullrande skrattet, borde därför välja bort de religiösa system, vilka fortfarande genomsyrar världen av i dag. 
                      Låt det fria självlyssnandet vara vägen till de livsnödvändiga insikterna.         

Människans värdighet

                      Det sista den indiankvinna gjorde, som naken hängts upp och ned i ett träd för att styckas med machete av två brasilianska män, var att skyla sitt kön.                     
                     På sin väg fram mot galgen och den stundande döden tog en burmesisk fånge, som sitt enda återstående beslut, ett steg åt sidan för att undvika en vattenpöl och bli blöt om fötterna.  
                     Med en grupp jugoslaviska partisaner inför sig, vilka ställts upp för att skjutas, la den tyske soldaten Joseph Schultz, som en aktiv protest mot krigets meningslöshet, ner sitt vapen och ställde sig bland de dödsdömda.                     
När de tyska soldaterna i Stalingrad fick möjlighet att skriva ett avslutande brev hem till sina närmaste, öppnade de sina hjärtan och skrev sannfärdigt, oblygt och balanserat om sina mest innerliga tankar, tillkortakommanden och övertygelser.                     
                    I samband med mordet på filmaren Theo van Gogh ombads Ayaan Hirsi Ali, den muslimska kvinna med vilken han arbetade, att framföra sin starka kritik mot islam på ett annat sätt, men insåg då att: ”efter mordet … är jag säker på att det just är på mitt eget sätt jag måste uttryck mig och framföra min kritik”.                     
                   Då Ali Bourequat, den man vilken i elva år i kyla, avföring och totalt mörker suttit inspärrad i ett marockanskt militärfängelse, äntligen trädde ut i livet, kommenterade han sitt öde: ”Lidande, motgångar och orättvisa får människans själ att lysa och krossar endast den som inte har något inombords”.                     
                  Samtliga ovan nämnda reaktioner är exempel på människans respekt för det djupt mänskliga. Vi kan också uttrycka det som vår värdighet, eller integritet, självrespekt och stolthet. Det kan även formuleras som modet att våga säga nej och att stå upp för det vi i grunden vill och menar. Vilket uttryck vi än väljer, och trots att alla på inget vis tror sig om att äga denna förmåga, torde den likafullt vara själva fundamentet för människans egenart och storhet.